Historisk beskrivning

HISTORISK BAKGRUNDSBESKRIVNING

BEBYGGELSENS UPPFÖRANDE
Fastigheten Spettet 18 bildades genom en sammanslagning av de tidigare tomterna Spettet 2, 4 och 14. Bygglov för bebyggelsen på den nya fastigheten beviljades 1969 och byggnaderna stod färdiga i början av 1970-talet. Arkitekt för den nya bebyggelsen var Olle Zetterberg (1909-1994). Zetterberg arbetade tillsammans med flera namnkunniga arkitekter, som Gunnar Asplund och Cyrillus Johansson, men bedrev egen verksamhet från 1943. Gården gestaltades av trädgårdsarkitekten Klaus Hugo Haendler.

Kort om upptakten till miljonprogrammet
Urbaniseringen som följde i kölvattnet av industrialiseringen i slutet av 1800-talet skapade ett kraftigt underskott av bostäder i landets storstäder. Majoriteten av befolkningen levde i extrem trångboddhet. Olika åtgärder prövades genom åren, men det var inte förrän i mitten av 1900-talet som det fanns förutsättningar för att på allvar få bukt med problemet. 1965 sjösattes det så kallade miljonprogrammet, med syfte att uppföra en miljon bostäder på tio år. Förutom att skapa ett stort antal nya bostäder ville staten också höja lägstanivån för bostadsstandarden. De nya bostäderna skulle innehålla alla funktioner som en modern familj kunde tänkas behöva för ett gott boende. För att kunna genomföra det ambitiösa projektet planerades för en omfattande omgestaltning av Stockholm, vilket i sin tur krävde rivning av det befintliga bostadsbeståndet, bland annat på Södermalm.

Söder 67
Kvarteret Spettet planerades som en del av översiktsplanen ”Söder 67”. Då betraktades den äldre och småskaliga bebyggelsen kring Maria och Sofia som kulturhistoriskt intressant, medan en stor del av bebyggelsen kring Hornstull istället ansågs vara ”saneringsmogen” och därför redo att ersättas med ny bebyggelse.

 

 

 

 

 

Områdesplan för Hornstull. Källa: Stockholms stads utredning Söder 67.

Det övergripande målet med planen var att glesa ut boendet på det då mycket tätbefolkade Södermalm. Ett annat mål var att genomföra en strukturomvandling, där boendet koncentrerades till vissa områden, som Hornstull, medan arbetsområdena skulle förläggas till andra platser. I planbeskrivningen framgår att det pågick ”viss punktsanering” i kvarteret Spettet.

Kort om miljonprogrammets gestaltningsideal
Rekordårsbebyggelsen, även kallad för Miljonprogramsbebyggelsen, präglas av standardisering, där strävan efter en effektiviserad byggproduktion var styrande för gestaltningen. Ett fåtal förproducerade byggnadselement och detaljer valdes ut och användes om och om igen vid uppförande av hela områden. Den repetitiva gestaltningen understödde ett rationellt och målinriktat byggande, med syfte att eliminera bostadsbristen för gott. Upprepning var därför ett eftertraktat gestaltningsideal. Byggnadsmaterialen höll, åtminstone under miljonprogrammets inledning, hög kvalitet och valdes för att hålla för många års användande. Till skillnad från tidigare decennier fick rekordårsbebyggelsens entréer en undanskymd placering, ofta indragna i fasad, och en förhållandevis nedtonad gestaltning. Under 1960-talet var entrépartierna oftast av trä, men under 1970-talet blev det succesivt allt mer vanligt med aluminium. Entrépartierna omfattades gärna av keramiska plattor, mosaik eller skivor av natursten, som skiffer eller marmor. Flerbostadshusen försågs alltid med hiss (om husen hade fler än tre våningsplan) och eftersom hissen sågs som den viktigaste vertikala transportvägen, gavs den en mer framträdande placering än trapploppen, som gärna gavs en mer undanskymd placering. Trapphusen förlades gärna mitt i byggnadskropparna och de saknar därför ofta dagsljus. Förstugorna gavs ofta en något mer exklusivt utförande, än de innanför varande trapphusen som gavs en enklare utformning. På golven i förstugorna lades oftast natursten och var husen särskilt påkostade, lades natursten även i trapphusen.